Hedrar mitt Finlands 100 årsdag

Idag vaknade jag utan att veta riktigt hur jag skulle ta emot den här dagen. Nyvaken i sängen började jag lyssna på Sibelius Finlandia för att komma i stämning och skänkte de första tankarna till mina finska förmödrar och förfärar. Ganska snabbt insåg jag att jag inte kunde jobba som en vanlig arbetsdag. Den här dagen behövde jag stanna upp och framför allt hedra alla som stupat i kriget.

Jag gick in på Finska Kyrkas hemsida och såg att kl 10:00 hade de en Gudstjänst för att fira Finlands självständighets jubileum. Jag gjorde mig snabbt i ordning och åkte in till Gamla Stan. I en souvenirbutik köpte jag en finsk flagga. Nu kände jag mig redo!

Det var så mycket folk i Finska Kyrkan, att de för dagen fått låna Storkyrkan. Jag var ute i god tid, men ändå var de tryckta programmen redan slut. Finska Församlingen hade aldrig kunnat förutse att så många skulle komma och fira.

Det blev en stämningsfull gudstjänst, med både gåshud och glansiga ögon och efteråt gick vi efter fanbärarna, två veteraner och Finlands Ambassadör till minnesplatsen vid Finska Kyrkan för stupade mellan 1939-1945 och de som blev kvar i Karelsk jord. En av veteranerna höll ett gripande tal. Vi var flera hundra personer som stod inne i kyrkans innergård och lyssnade andaktsfullt och jag var inte ensam om att snyfta och torka bort tårarna med vantarna.

Armas Hellemo, 1907-1942.

Armas Hellemo var min mammas morbror och jag är uppvuxen med historier om honom. Han var kavallerist och stupade i Muolaa, under kriget 1942 och blev 35 år gammal. Det är rätt märkligt att Armas på spanska betyder vapen. På finska betyder Armas något mycket finare: älskling, dyrbar, ljuv älskling.

Jag ska erkänna att jag först idag, på allvar, tagit in, att han, min Tío Armas, är en av de runt 90 000 finnar som gav sina liv för Finlands självständighet. Han var gift, men hade ännu inte hunnit bli pappa. Han offrade hela sin framtid för oss! Vad hade det blivit av Finland om Ryssarna inte lyckats slås tillbaka av soldater som Armas? Hade Finland blivit ännu ett Estland, Ukraina eller vem vet vad? Idag önskar jag så att jag hade lagt fler historier om Armas på minnet. Förmodligen är jag sista generationen som har honom någotsånär i medvetandet.

Så många familjer förlorade sina män, bröder, pappor, trolovade och söner. 40 % av de stupade var under 30 år och resten var uppåt 40 år. Idag gick det upp för mig också, vad det gör med en hel nation att förlora så många män. Och det är inte så himla länge sedan.

Idag fick jag möjligheten i kön till kyrkkaffet att prata med en av veteranerna. Han var 19 år gammal när han blev inkallad att kriga mot ryssen. Jag blev trollbunden av det lilla jag hann prata med honom och för en liten stund förflyttades vi till en annan plats och tid, till Karelska Näset. Jag blev påmind om att det inte är så himla länge sedan.

De Karelska pirogerna var redan slut i Finska Kyrkan när det var min tur att ta för mig av allt det goda. Jag bestämde mig därför för att gå hela Drottninggatan till Hötorget för att köpa piroger och ruisleipää (rågbröd) i den finska butiken i Hötorgshallen. Där var det ca 50 personen för mig i kön! Helt makalöst. Jag började prata med en kille i kön efter en stund. Han var halv-finne halv-iranier och vi hade ett väldigt fint samtal om allt möjligt. Jag till och med sålde på honom en låda physalismarmelad som julklappar innan det var min tur att handla. Vi ska ses igen. En ny vän.

Sedan fortsatte jag uppför Drottninggatan, med min finska flagga. Sammanlagt gick jag förbi ca 1000 personer, bara på Drottninggatan. Tre personer sa ”grattis” och en skolklass ropade ”Heja Finland!”.

Pistojoki, 1942. Min morfar Erkkis lastbil körde på en mina. Han överlevde mirakulöst.

Min mormor skulle ha fyllt 100 år i år. Hennes liv präglades av rädsla, förluster, otrygghet och katastrofberedskap som präntas in i DNAt när man upplevt krig och närvaron av en stormakt. Min morfar körde 1942 på en mina i Pistojoki. Soldaten som åkte med honom i lastbilen dog direkt, men morfar klarade sig. Händelsen satte djupa spår hos morfar, som han aldrig fick möjligheten att bearbeta och detta tror jag har präglat oss i flera generationer. Även mig. Det inkapslade traumat av allt han upplevt vid fronten och varit så nära döden.

Varför berättar jag allt det här i min Direct Trade blogg? Vad har det här med torkad frukt att göra? Många släktingar fick inga barn efter kriget och de jobbade plikttroget hela sina liv. De var med och byggde upp Finland efter kriget och de bidrog på ett eller annat sätt till det som Finland är idag. De unnade sig sällan något. De var mycket sparsamma och när den generationen så småningom gick bort, fick vi ärva pengarna. Tack vare deras hamstrande och min mammas generositet, har jag kunnat förverkliga min Direct Trade vision. Pengarna jag investerat i Nathalie’s Direct Trade AB, kommer inte från en bank eller investerare. Pengarna kommer ur min familjs 100-åriga historia.

Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det här. Jag är tacksam att jag stannade upp idag och lät mig beröras på ett djupare plan av Armas livsöde och alla de över 90 000 män som offrade sina liv för ett självständigt Finland. De tål alla att hedras dagligen, liksom mina släktingar, vars pengar jag känner stort ansvar och vördnad för.

Tack att du läst alla rader ända hit. Tack till dig som supportar min vision och vill vara med i min ”Direct Trade Tribe” och bidra till att göra internationell handel mer mänsklig. Nu vet du lite mer, om en viktig komponent i min story. Det kändes viktigt en dag som denna att dela med mig av den. Tillsammans behöver vi se till att historien inte upprepar sig, utan att vi lär oss av den och lämnar till kommande generationer en bättre värld än den vi själva kom till.

Idag började jag min dag med Sibelius in min säng. Ikväll avslutar jag den Under Bron. Kanske ses vi där.

Kiitos ja Hyvää Itsenäisyypäivä! I LOVE YOU FINLAND!

Kram, Nathalie