Orolig för klimatet? Det här är till dig.

Torkad frukt så som torkad mango i all ära. Men idag ska jag berätta om något helt annat speciellt för dig som kanske nu och då är orolig för klimatförändringarna och har svårt att hitta “din plats” och roll mitt i allt som sker.

Jag har precis haft en väldigt speciell upplevelse. Förra veckan var jag i södra Colombia, i Putumayo närmare bestämt. På bilden här ovan har vi precis kommit fram till vattenfallet El Fin del Mundo (Världens ände), en vandring på ca 2.5 km i tät djungel. Jag var så tagen av platsen att jag vara bara tvungen att lägga mig ner och krama stenarna och stanna upp och ta in allt det magiska. Det är nästan obegripligt att det finns sådana här platser ens på jorden. Men så självklart samtidigt.

Naturen, Moder Jord eller Pachamama om du så vill, var så intensivt närvarande att man nästan kunde ta på vibrationen i energin i luften. Det kändes tydligt att här härskar Naturen över allt annat och lilla jag är verkligen bara en besökare här. Vi kände oss iakttagna på något plan. Som att allt levande på denna plats hade sensorer och “ögon” och såg oss. Vi var garanterat iakttagna.

För att dra en lång historia kort, fick jag under dagarna i Putumayo en hälsning som Pachamama ville att jag skulle framföra till er. Jag hör ju själv att det kan låta märkligt. Men här kommer hälsningen i alla fall, så kan du själv välja hur du vill göra; om du vill tro på det eller inte. Allt är ok.

Hon hälsar att Naturen kommer att klara sig. Det är ett så perfekt system – Skapelsen – med egen intelligens och den kommer att klara sig. Men hon är orolig för oss människor. Hon hälsar att för att klara oss som människoras behöver vi fokusera mer på oss själva än att vilja göra skillnad för henne. Åtminstone just nu till en början.

Vi behöver ta hand om oss själva genom att göra en inre resa, leva efter våra värderingar och vårt hjärta, ta hand om våra behov, ta oss själva och vårt nervsystem på allvar, leva i balans i kropp – själ och sinne, leva i meningsfulla relationer och vänskaper. För när vi gör det, kommer vi automatiskt att bli mer sanna och därmed mer “ett” med skapelsen, dvs mindre separation mellan oss och Moder Jord och därmed Livet.

Vi behöver lära oss att vi inte är “Gud”. Vi sätter oss på piedestal och tror att allt hänger på oss. Jag kan känna igen mig i det själv. Jag kan tro att om inte jag fixar och donar så händer inget. Men hennes budskap var så tydligt att vi behöver landa i ödmjukhet för att vi bara är besökare här och trots att vi utvecklat avancerade samhällen och teknik och kan flyga till månen, så kan vi inte leva i nära och hedrande relation till henne, så länge vi tror att vi är mittpunkten och inte lägger vår existens i Skapelsens händer.

Ja hörni, det var i stora drag hälsningen till dig/er från Moder Jord och denna magiska plats där hon var så tydlig och intensiv i sin kraft, kärlek och närvaro. Hon menar att vi inte behöver vara oroliga för klimatet, utan istället rikta vårt fokus mot oss själva och vår sanning. Det finns ingen genväg.

Nu åker jag själv in i en process av integration och har ingen aning om vad det här betyder för mig eller vad som kommer att manifesteras på vägen. Men en sak är säker – Det är mycket lättare att inte ta mig själv på så stort allvar efter det här. Jag hoppas jag kan bibehålla den känslan, för den är så skön! Det känns redan som att allt flödar mycket lättare när jag satt mig själv åt sidan och låter Moder Jord jobba också. För det gör hon. Villkorslöst. Om vi bara tillåter det och vågar tro. Kanske har jag lite mindre oro över klimatet nu, och känner mycket mindre separation från där Livet börjar.

Ibland behöver vi kanske åka till Världens ände för att se och lära oss var allting börjar.

Dela gärna vad som väcks i dig när du läser dessa rader. Konstruktiva kommentarer tack 🙂

Kram, Nathalie