Larm igen om hemska villkor i livsmedelsbranschen

Jag blir alltid så arg. Hur svårt kan det vara att driva handel på ett sätt som är respektfullt, ärligt och rättvist? Det är inte första gången Oxfam kommer med de här rapporterna. Här är ett kort klipp från EKOT i P1 från förra veckan med en bra sammanfattning. Här kan ni även skriva under deras namninsamling.

Oxfam larmar om gräsliga arbetsvillkor, låga löner och diskriminering inom livsmedelsindustrin efter att ha genomfört enkäter i bland annat Indien och Brasilien. Brasilien som för bara några år sedan verkade vara på god väg att stärka arbetares rättigheter, men de har i dag rasat på de index som mäter arbetsvillkor i olika länder.

Oxfams rapport visar också att pengarna som kunden betalar i butiken i allt större utsträckning landat hos de stora kedjorna – snarare än hos de som odlat, gjort eller packat varorna vi köper. För er som är nya följare, så är det just det här som gör att jag tänder till – Var hamnar pengarna egentligen?

Min resa inom livsmedelsbranschen började för 8 år sedan, men då handlade de om att köpa frukt från småskaligt jordbruk, utan onödiga korrupta mellanhänder och betala dem en riktigt bra pris (i genomsnitt 24% nettomarginal för bonden). Men under resans gång har min resa kommit att handla om hur värdekedjan fördelas mellan ursprungsländerna och de länder där livsmedlet ska säljas. Vi har verkligen ett slags ”kolonialistiskt” inköps- och förädlingssystem, fast det i teorin inte finns några kolonier kvar.

Roten till den här situationen är komplex, men i stora drag handlar det om att den här branschen är så bulkdriven, dvs man köper stora volymer råvaror, vilket driver på en enorm prispress i ursprungsländerna. Se gärna det här klippet där pappa och jag gjorde en snabb kalkyl av ett paket Gevalia kaffe där bonden precis täcker sina kostnader.

Parallellt med detta, har det visat sig att det är mellan- och storskaliga jordbruk som gynnas mest av efterfrågan på bulk. De små odlarna har ingen chans att ens komma med i de här stora och långa värdekedjorna. Dagligvaruhandelns ökade satsning av egna varumärken har inte direkt hjälpt till. Tvärtom. Förädling och packning sker här i Norden och ursprungsländer förblir råvaruproducenter utan att kunna skapa arbetstillfällen. Det är speciellt kvinnorna som förlorar på det. 

När jag lanserade mina torkade frukter hörde jag av en bekant, som suttit på möten med ICA, hur de satt där och vände och vred på mina påsar. ”Hur ska vi kopiera det här”, handlade mötet om. Det är ju roligt att kunna inspirera jättarna, men det är fortfarande bulkvaror de utvecklar. Hela livsmedelssystemet är byggt så.

Sen driver kedjorna på prispress för att vinna mer kunder. Jag går ju själv många gånger efter pris, när jag står i butiken och jämför produkter. Men det finns ingen mat som är rättvis, ren, äkta, ekologisk och som ger win-win till alla längs kedjan som är billig.

Ingen kan rädda världen som sagt, men alla kan göra något. Jag överväger att backa ut från dagligvaruhandeln för att energin känns helt enkelt inte bra där. Dålig karma. Synkar inte med mina grundläggande värderingar. Men det är inte lätt. Det är där de stora volymerna säljs och investerare jag pratar med vill se mig i alla kedjor och i food service.

Under tiden, tills jag landat i strategin framåt, kommer du alltid att kunna köpa mina frukter hos utvalda partners som apotea.se och mathem.se och min egen webbutik såklart . 

Jag trodde jag skulle lugna ner mig genom att skriva det här blogginlägget, men jag kokar fortfarande av ilska. Jag tror det är för att jag kan känna mina förfäders kamp i Colombia, generationer tillbaka. Ingen förändring. Men om vi ska lyssna på Greta så behöver vi en systemförändring. Livsmedelsbranschen är en där vi behöver hitta nya radikala vägar. Börja med att se på förpackningar var livsmedlet packats och förädlats och försök välja de där hela värdekedjan fram till färdig konsumentförpackning blir kvar i ursprungslandet. Här ett klipp förresten om mina tankar om bulkbranschen.

Trevlig helg!